Linnea

Så känner jag mig just nu. Jag vet ingenting. Vad händer nu med mitt liv? Ska jag plugga upp mina betyg eller inte? Vad ska jag bli? Vad orkar jag bli? Vars ska jag plugga?? Allt är bara som i ett virrvarr nu och jag vet varken ut eller in.

Vad jag efter mina grubblerier har kommit fram till är att jag inte kan stanna här,i haparanda. Trygga happis. Om jag ska studera och bli nåt så kan jag inte bo här. Men vars vill jag bo sen? Jag kan inte bli vad som helst om jag ska bo här... Det är nu jag inser att jag måste bli vuxen. Jag måste bestämma mig och sen inte ångra mig. Jag måste bestämma mig och sen orka ta mig igenom flera år av tuffa högskolestudier för att komma dit jag vill. Men vars vill jag? Har ingen som helst aning.

Nu när många av mina klasskamrater och kompisar börjar flytta så känner jag att jag också vill härifrån och studera. Men skillnaden är att dom vet. Dom vet precis vad dom vill bli men det gör inte jag... Jag kan inte följa hjärtat eller magkänslan när jag inte känner att nåt är rätt. Jag känner ingenting annat är förvirring.



och Gandur, vad ska jag göra utan honom??


How I wish, how I wish you were here.
We're just two lost souls
Swimming in a fish bowl,
Year after year,
Running over the same old ground.
What have we found?
The same old fears.
Wish you were here.

... att jag älskar min blivande man så otroligt mycket! Det finns inte ord som kan beskriva det jag känner för dig. Du ställer alltid upp för mig, du stöttar mig alltid och tröstar mig när jag är ledsen. Du känner mig bättre än någon annan människa gör. Du är min framtid, jag hoppas att jag är din, <3. Och ja, jag älskar dig mer än vad jag älskar kattungar!

Jag har ridit så länge jag kan minnas. Jag kommer ihåg när jag vär liten och ärvde kusin rebeckas hemma-byggda trähäst Mulle. Jag kommer ihåg alla mina leksakshästar som jag tog så väl hand om, mina egengjorda käpphästar och hur jag och Linda grät när vi såg Black Beauty. Jag kommer också ihåg när det började växa svampar på Mulle, min ärvda trähäst. När färgen på honom började flagna och när pappa en dag kastade honom i rishögen ute i skogen. Då grät jag.

Jag har ridit på ridskola sedan jag var 6 år gammal. jag njöt varje sekund jag satt på hästryggen och längtade till nästa lektion redan innan jag hade hoppat av. Jag och Linda hade likadana ridkläder och vi hade alltid så roligt i stallet. Linda slutade efter många år och jag fortsatte. Envis som jag var. jag spenderade många timmar i stallet och hoppade otaliga ponnyhoppningar på Moon Mist för Laura. En dag blev jag för stor. Mitt hjärta skrumpnade ihop till en lliten hård klump när Laura sa till mig att jag måste byta till den stora, läskiga Romeo. men jag fortsatte i alla fal, jag gav inte upp! Efter ett tag lärde jag mig att rida känndes det som. Jag tävlade lite och vi utvecklades tillsammans. jag hade ROLIGT. det var KUL att rida. jag började på Holmen när jag började gymnasiet. det var roligt och lärorikt men jag trivdes inte i kalix  och tro inte att jag inte har ångrat mig när jag slutade där! Om ni bara visste.

Otylia kom till stallet när reine jobbade där. Hon var ung  och lita galen men den vackraste häst jag någonsin sett! Jag hade alltid ett öga på henne när jag var i stallet och pysslade gärna om henne. Jag fick tillsist en chans att rida henne. Hon var underbar! Hon var precis så fin som jag hoppats!! Jag fick rida henne mer och mer och det gick faktiskt bättre för varje gång. sen kom den dagen då jag red för Sary och allt gick fel. Inget stämde och jag bölade på hästryggen. Då tappade jag gnistan. Poff! Bara sådär försvann den.all passion, all känsla, ALLT! bara borta. jag slutade som ridlärare, kunde inte längre rida otylia. Började med friidrott. Saknade stallet. Saknade kompisarna där som jag hade tappat kontakten med. När jag kom tillbaka var allt annourlunda. Ingen otylia,inte samma romeo inte samma sak helt enkelt. Ingen som var som förut. Började rida romppan igen men saknade otylia. Fortfarande ingen känsla i ridningen. Fortfarande ingenting. Kroppen kändes som nån annans kropp. Jag kunde inte sitta rakt, kunde inte hålla i tyglarna, kunde inga ridvägar ordentligt. Kände mig som en nybörjare som red i en avancerad grupp och så är det änn i dag. Känner ingenting annat än ångest när jag rider. Varje gång jag rider så är det som en våg av känslor som väller upp och trycker ner mitt självförtroende. Jag blir så arg, stressad och ledsen och allt går åt helvete. Jag vill så gärna, men kan inte. Vill också vara glad och positiv som alla andra och lyckas med nånting. Jag satte för längesedan upp ett mål att starta på hemmatävlingen i september på otylia. u kan jag bara glömma det. Ju närmre tävlingen kommer desto ledsnare blir jag. Jag saknar känslan av att galoppera fram mot hindret, sväva över, landa och sedan styra mot nästa hinder. det känns så avlägset nu. Kommer inte ihåg när jag hoppat senast. kommer inte ihåg när jag varit glad efter ett ridpass senast. alla senaste gånger har jag kämpat med gråten i halsen och såfort jag kommit hem bölat som en liten unge.

Önskar bara attjag kunde göra nåt för att ändra på allt men det kan jag inte. Försökte sluta med ridningen ett tag men det funkade inte. kan bara inte ha det såhär. jag har helt tappat gnistan. Det här med hästar har varit en allt för stor del av mitt liv under en allt för lång tid för att jag bara ska kunna släppa det. jag är en känslosam person och det här river upp starka känslor hos mig. Vet inte om jag orkar göra ett nytt försök att rida paloo imorgon. Idag såg jag Linda hoppa otylia. Dom hade det så roligt. Jag önskade så att jag också hade haft det så. Saknar det så otroligt mycket. Skulle bara behöva nån som peppade mig och som backade upp mig. Nån som kunde fixa mitt urusla självförtoende.

Tills dess får jag väl försöka hitta gnistan igen, vars den nu är.. :( allt var så mycket lättare när man var 6-7år och red en gång i veckan på nån mullig och gullig ponny.  önskar så att jag kunde spola tillbaka tiden. och att jag aldrig hade slutat som ridlärare eller ridit den där kursen när allt gick fel...:(